KARMA
has no deadline...

Jag funderar ibland, på hur livet kunde ha blivit.
Om jag fått vara med, på mina villkor.
Om jag haft en grundtrygghet i att jag dög som jag var.
Att vad jag tyckte, var viktigt.
Hade mitt vuxna liv varit säkrare, starkare, gladare?
Det hade nog varit annorlunda i alla fall.
Jag tänker ibland på hur livet har blivit för alla er som inte låtsades se,
för alla er som kränkte, trampade på, retades, fick mej att gråta.
Den värsta gråten bar jag inom mej. Det var den arga gråten ni fick se.
Ni som fick mig att må dåligt, jag hatar inte er.
Jag lägger inte min energi på det. Den behöver jag själv.
Till min trasiga kropp, till att må bättre, få mitt nyaste jobb att fungera.
Att bygga min självkänsla och självtillit.
Det är år av hård träning som tagit mig hit.
Jag vet att mannen som tafsade på mig som tolv, trettonåring några år senare dog i cancer.
Det kändes rättvist på nåt sätt, även om jag inte önskade livet ur honom, ens då.
Det finns många från skoltiden som jag inte är kompis med på nätet.
Det finns en anledning till det.
Ni tillför inget i mitt liv.
Det finns en del av er som är i gråzonen, som finns på listan över facebookvänner.
En del av er, tar jag bort i eftermiddag.
Jag är fortfarande tjock. Jag jobbar på det. Det viktigaste är inte utseendet.
Även om jag blir varm i magen när min fru säger att jag är vacker.
Mitt utseende är inget som gör att jag är en sämre människa.
Det är insidan som räknas.
Jag önskar att jag hade haft modet, då, att begära hjälp.
Att säga till, att stå på mig.
Föreningen Friends fanns inte när jag var liten.
Tänk om jag vågat röra på mig, redan då, utan att bry mig om glåpord, vad andra tyckte.
Undrar hur många gånger jag önskat att någon gett mig en bra sportbh,
hjälpt mig med kosten, träning. Då, för längesen.
Nu har jag tillskansat mig en inre styrka, en stark vilja, enorm beslutsamhet.
Envishet.
Den har tagit mig igenom tre marathon, ett flertal fjällvandringar och många kilon.

Vissa dagar balanserar jag på slak lina, ibland faller jag.
Har du ett mobbat barn i din närhet, se.
Det kan räcka att bli sedd, tagen på allvar.
Lyssna.

Jobbar du i skolan, ta kontakt med mobbingföreläsaren  Björn Hultman
motmobbning@gmail.com

Jag stödjer BRIS , gör det du också.

Our lifes will always continue to be a balancing act
that has less to do with pain
but more to do with beauty.

Kristian:
"Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser
jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna
stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga
säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att
min död ska bli just ett sådant."

Det här med twitter, och vad som fångar ens öga... Jag blev nyfiken på en av mina vänners (ja vän, eftersom jag känner henne IRL) följare. Gick in på dennes sida, och följer nu även bloggen. Det var galet jobbigt att läsa det här, för det innebär att jag faktiskt måste försöka hitta fler sätt.

"Den duktiga flickan i mig gillar inte riktigt när jag släpper taget och låter saker ske. Hon vill ha kontroll. Hon värnar om mig. Hon är noga med att det ska bli rätt. Men följer jag henne blir min värld trängre. För hon är rädd för det nya, rädd att jag ska göra fel, rädd för misslyckanden."

Det finns många sätt att släppa på kontrollfreaket inombords. Jag gör det ibland. När det funkar.
Det har funnits flertal tillfällen när någon annan försökt tvinga mig att släppa på min kontroll, men det har fungerat rätt dåligt. (läs:katastrofalt)
Det finns bara ett sätt för mig att må bra, och det är att göra förändringar i min egen takt.
Jag har redan börjat släppa ibland, när jag känner mig trygg, och det tänker jag fortsätta med.

Att ha kontroll, har iofs inte bara negativa sidor. Det här med att komma ihåg när lillkillen har gympa, vilka dagar älsklingen ska med tåget, när det är pappahelg, är fantastiskt bra att ha i huvudet. Annars är almanackan ett riktigt bra verktyg.

Det som ibland är ett hinder för mej, är mina diagnoser. Jag är fullständigt övertygad om, att jag efter att inte haft kontroll, och sedan försökt ha tokkoll, fick en av dem som ett brev på posten.
Det däremot, är ett annat blogginlägg.

Vad hon heter som jag citerat?
Charlotte Rudenstam
Läs henne.

Jag är inte nöjd med mina extrakilon. Jag är inte nöjd med hur min kropp ser ut.

Det har tagit mej över fyrtio år att komma hit. Jag har gått upp alldeles för många kilon, gått ner fler än jag kan räkna. Men skämmas?
I helvete heller!

Believe me, jag kämpar. Inte lika mycket alla dagar, men jag kämpar.
Du känner inte mej, vet inte vad mer i livet jag kämpar med och mot. Du har ingen aning.
Och det är inte ditt jobb att trycka ner mitt självförtroende i skorna.
Det gör jag så bra själv.

Stark och vacker.
Vild och viljestark.

Jag sitter i köket. Jag gråter tyst, tyst för att ingen ska höra.
Jag har för bara några dagar sen kaxigt sagt, att nu. Nu klarar jag av se kuvöser på tv utan att bryta ihop. Det är över tio år sen, jag satt som förlamad bredvid det lockiga trollets kuvös. Nästan för sjuk, och kanske lite för chockad, för att riktigt kunna ta in. Att det kanske skulle sluta såhär: http://detsomhant.wordpress.com/
Men den insikten har kommit många gånger efteråt.
Det behövs tårar för att komma vidare.
Jag är så oerhört lycklig över att vara hans vardag igen.

Jag har undvikit, sållat bort, och låtit bli. Låtit bli att kolla på rättegångsbeskrivningar, undvikit diskussioner om Breivik på jobbet, sållat bort berättelser från överlevande. Men igår, fastnade jag i två berättelser på twitter. Två överlevare, den ena en journalist han namngivit i förhör. Han hade velat döda henne eftersom hon bar på ett av sina mångkulturella barn. Den andra, en ung flicka som lyckades simma undan hans dödande kulor.
Alla dessa unga människor, som mist livet. Som saknas, sörjs, efter att kallblodigt mördats av en man utklädd till polis. Det är skrämmande. Men mer skrämmande är att det finns så många människor som tycker att han gjort rätt, eller som delar hans åsikter. Det är skrämmande att politiska partier finns i vårt land, och andra länder, med främlingsfientlighet och människohat. De finns, för att människor som du och jag har lagt våra röster på dem. Inte jag. Men kanske du.

Idag är det ett år sedan dessa unga människor på Utøya miste livet.
Låt oss aldrig blunda.

Det kom ett brev.
Ett brev jag väntat på.
Attunda tingsrätt meddelar att vi inte längre är gifta. Att det har hänt, är sorgligt och inget jag önskat. Men jag har väntat, hållit andan på nåt sätt. Nu andas jag lugnare, och lämnar det bakom.

Nu är vi skilda, nu är det slut på riktigt.

Att vara mamma, det är att leva i ett ständigt tillstånd av kärlek. Men även, fast på en lägre nivå, i ett konstant tillstånd av rädsla. Jag kommer alltid att älska mina barn. De är inga änglar, och inga monster. De är fantastiska på miljoner sätt, och på att kramas, och det märks att de älskar mig även när de inte säger det högt. Det gör de ibland. Jag säger ofta till mina barn att jag älskar dem. Det är viktigt för mej, kanske för att vi inte pratade så mycket om sånt hemma hos oss när jag växte upp. Det är viktigt att säja det högt. Jag hoppas att de verkligen känner min kärlek. Alltid.

Rädsla då? Rädslan för att de försvinner i folksamlingar, inte gör sina läxor, blir överkörda, kör på tentor, inte äter ordentligt, välja en partner som inte är bra för dem, ramlar, sover för lite, sover för mycket, tänker för lite, tänker för mycket, naivitet, nativitet, rör sej för lite, blir sårade, tar över föräldrarollen för ofta... man kan inte skydda sina barn mot allt, bara hoppas att de ska klara sej så bra det är möjligt. Med grundtryggheten som de förhoppningsvis fått, tillräckligt i alla fall.

Det här är mina känslor och funderingar, som den mamma jag är. Med fel och brister. Underbar och stark. Rädd.

Jag kan inte skriva om hur det är att vara pappa, eller att vara en annan sorts mamma. Jag varken är eller kommer att bli det. Någonsin. Jag är jag.

Jag har sopat ihop mina krossade drömmar. Vänder och vrider på skärvorna i det svaga ljuset av den inre lågan som finns kvar.
En del skärvor är riktigt gamla.
Flera är betydligt nyare.
Insikten om att jag tillåtit skärvorna bli så många skrämmer och förlamar nästan. Drömmar jag trodde var gemensamma visade sig bara vara mina. Det är hårt, känner mig lurad. Både av mig själv och mannen jag trodde jag kände. Frågorna till mej själv är många, svaren färre. Varför var vi inte tydligare med vad vi ville. Då, där, i början. Mål. Gemensamma och egna. Vi var väldigt unga, kanske alltför unga. Förmodligen kära, försiktiga i våra diskussioner. Kanske rädda att förstöra, men det var precis vad som hände.
Jag sitter i högen av skärvor. Låter de flesta ligga, men några får plats i mina nya drömmar, glittrande och vackra. Genomförbara med stark vilja och bra magkänsla.
Starkare och stolt, med djupet tillbaka i blicken och vita ränder i håret. Nya linjer, nytt liv.

Årets lista är i full gång. En i princip just nu helt hemlig lista som kommer att redovisas öppet i denna blogg vid årets slut. Inte riktigt hela listan, det finns gränser, ler. Det är definitivt inte en nyårslöfteslista, snarare ett levande dokument som påbörjats i stor skala och som förmodligen kommer att fyllas på under året. Jag kommer inte att hinna uppfylla hela listan, utan plocka godbitarna och sånt jag verkligen vill, och vågar. Inte hinna hela. Men stor del. Det känns skönt med planer i listform, överskådligare på någe vis. Inte bara lösa ändar och funderingar i en för full hjärna.

Det är sista passet här, på ganska länge. Nästa vecka byter jag
hetsen, stressen i kostymen av ylle, kaoset i terminalen med otrevliga
och trevliga pax och personal, mot endast personal, klättra upp och
nerför isiga steg på lastbilar i väktaruniform och basker. Det ska bli
skönt att komma bort men jag kommer att sakna mina kompisar här. De
som är här jämt, och de som är här mer sällan. Självklart inte alla,
men så är det på alla jobb. Jag brukar känna mej som en betraktare men
här är det annorlunda. Här är alla outsiders, många på väg nån
annanstans. Aldrig en homogen grupp, vi jobbar med olika kollegor hela
tiden. Det gör visserligen att vi inte är nån sammansvetsad grupp men
det är ibland positivt. Jag behöver sällan jobba mer än en timme med
de jag inte trivs med, det är träning i tålamod och
anpassningsförmåga. Kameleontbeteendet jag utvecklat i flera år gör
att det är många som gärna pratar med mej. Mobbning har varit
sällsynt, men några borde få utbildning i gruppdynamik och empati. Jag
skulle vilja ha mera ork att engagera mej i det, men andra får ta vid.
Jag ser fram emot bytet, men det är med blandade känslor.

Jag har ett oskickat brev i min dator, ett ganska långt. Det ligger o väntar på rätt tillfälle, och det kan vara idag eller vilken annan dag som helst. I början på veckan fick jag ett sms. Hon tänker mycket på mej. jag tänker en hel del på henne också, och det gör lite ont. Hon, som var min extramamma de åren jag och min egen mamma var helt tysta. Hon som ville oss väl, som också trodde det skulle vara för alltid. Hon älskar mina barn, och de henne. Hon är nog ganska ensam i sina tankar. Det kändes hårt när hon inte kunde acceptera mej fullt ut, den jag är. Hela jag. Nu när hon inte längre är min familj, känner jag att jag vill förklara lite, jag avskyr inte henne. Vi har levt tätt inpå varandra, kanske lite för nära, korta perioder, och nu ses vi inte mera. Det känns väldigt konstigt, men samtidigt befriande. Jag behöver inte bry mig om vad de tycker, men jag vet inte om jag vill släppa kontakten helt ändå. Vi har varit varandras familj i över tjugo år, halva mitt liv, och en tredjedel av hennes.

Scoutskjortan är på. Leendet på plats. Bra magkänsla. Idag är det tävling för de närmaste kårerna. En del ansikten är otroligt välkända, några helt nya. Jag känner tillhörighet, även om det är lite på distans. Myser runt, fixar, inget tvång. Jag är välkommen, önskad. Hösthimlen utan moln, kallt och vackert. Tonåringarna jag inte sett på ett bra tag har plötsligt blivit så vuxna. De är glada att se mej. Jag blir ställd mot väggen av kårfotografen, min bild i hallen behöver bytas ut. Jag ser yngre ut på bilden med det långa håret. Yngre. Det har hänt en del sen sista bilden. Både bra och jobbiga grejer. Men det är skönt att landa här hos vännerna.

vill du läsa min blogg, frågar jag min syster.
ge mig adressen, får jag till blixtsnabbt svar.

hon flyttade upp till stockholm, men vi ses mer sällan än när hon bodde kvar i skåne. det är så mycket annat som händer. henne. mej. vi hinner knappt med att uppdatera oss på det som är viktigt. facebook täcker in det rätt bra, men inte så mycket av det som är riktigt viktigt. vi har inte träffats på alldeles för länge. idag åker hon med mamma till london över helgen. med vår mamma, som visat sig vara den stöttande i allt som hänt senaste tiden. det känns bra. med mamma. ler. speciellt nu när min pappa visat sig vara mer avståndstagande än jag insett. inskränkt. undrar ibland om han inser vad han väljer bort. mej. barnen. de som är så fantastiskt underbara.

att skriva, hjälper ibland när det känns tungt allting. att träna också. när orken och viljan finns. ibland räcker det att bara kramas.

En stund på mattan, med en ljusbåge på golvet. På varsin kudde. Himmel så länge sen det var. Vackert, vemodigt, med många tårar över pappan som sviker.

Att inte känna sig accepterad, är tufft. Mobbad i skolan, inte trodd på, bara du ändrar dej till oigenkännlighet ska det nog bli bra ska du se. Men om det inte går över? Om det alltid sitter kvar som en tagg hela livet? Hur gör man då? Jag har sedan dess alltid varit ganska kaxig, åtminstone utåt. Anfall är bästa försvar. Fungerar dåligt, när det är nån man borde kunna lita på, lita på att alltid vara älskad av, att bli accepterad av som man är, som sviker. Men nej. Min pappa accepterar inte mitt sätt att leva. Accepterar inte att hans dotter älskar en underbar kvinna. Jag har inte träffat min pappa på över ett år. Inte sen förra sommarens semestervecka i stugan vid havet. De dagar jag tiggt mig till varje sommar i sommarstugan har de senaste åren varit de enda dagarna vi har träffats. Han har varit dålig på att hålla kontakt, jag har emellanåt tröttnat på att försöka. Mina barns morfar prioriterar bort oss. Att jag är kapabel att klara mig själv i den separation jag är mitt uppe i, betyder inte att jag inte vill ha ett vänligt ord, lite uppmuntran eller omtanke. Jag älskar mina barn villkorslöst, och jag hoppas att jag kan vara det stöd för dem jag känner att min pappa inte är för mig. Inte då. Inte nu. Kanske aldrig.

Priden är slut.
En fantastisk vecka med pussar o kramar, cider och småsten i sandalerna.
Föredrag i kulturhuset och vimmel i Kungsan. Träffat kompisar överallt, umgåtts med familjen, ätit hotellfrukostar, hunnit längta efter lägerbarn, prideyogat, testat churros, lyssnat på både metal och schlager...
Roligt att träffa kända ansikten i vimlet vid sidan av och i paraden. Många steg i flera timmar för regnbågsfamiljen. Avslutade med pridemiddag på fjolljollen i trevligt sällskap och åkte hem inatt på mörka gator.

Prideyoga. Smaka på ordet. Praaajdjåååga. Pride och yoga. Two of many wonderful experiences in life... for life...Helt fantastisk coachning av Ulrika och varsam handgriplig hjälp av Gustav på Omyoga studio på Wallingatan. Underbar start på prideveckan. Lugn i själen och energiboost för kroppen. Jag är såld.

De är fina de där två.
Vi var på slottspromenad m mannens föräldrar, vi tre o lilla e. En smula ovanligt tyst familj, ler. En trevlig dag i solen, om än något nervös.