Köpa svarta Dr Martenskängor.
Har aldrig ägt några, men har länge önskat.

Älska.

Dricka vin.
Vitt vin. Rosé. Redan ikväll faktiskt.

Yoga.
Det är skönt. Bra för både kropp och själ. Helt orimligt att förra årets trend pekade neråt.

Odla min trädgård.
Blommor, ätbara ting. Det finns fler lådor, och fönster att sätta på dem finns i källaren. Det finns redan vitlök som väntar nere i jorden. Planer, storstilade sådana, på lila kål, kryddor i massor och en solroshäck. Pumpor till lillkillen som han ska hjälpa till att sköta. Osv i alla oändlighet. Jag följer några odlingsbloggar, har några böcker, och lånar lite på biblioteket.

Börja jobba
Ett intressant jobb, gärna med rimlig lön och inte så långt att åka. Ja åka. Jag ser helst att det går bussar dit. Har under de åtta månader jag jobbat i Växjö tröttnat rejält på att köra bil så långt varje arbetsdag.

Älska

Sticka
#hjartefilten #hjärtefilten
Jag har signat mig för ett garnpaket som jag ska åka till Höör för att hämta i mitten på januari. Det är många filtar som ska stickas, tror det är uppe i 2500 nu, som ska skickas till nyfödda bebisar i Afrika. Ett jätteroligt projekt, det känns meningsfullt. Kul att vara en del av det.

Fota
Fotoprojekt 2014. En bild i veckan med förvalt tema. Det gäller bara att fundera lite. Har lyckats genomföra 2010 med en bild om dagen, och 2012 med 212 bilder med förutbestämda teman.

Springa
Mm. Springa. För att det är roligt, får mej att orka mera, ha mindre värk bla bla bla bla. Så jo. Det vore väl fan om det inte tar sig i år...

Le

Det som kunde blivit en helt vanlig onsdag blev inte det.
Jag tog en promenad när lillkillen var på sitt scoutmöte. Tänkte över dagen, vad som blivit fel, vad som faktiskt blivit rätt.
Mina reaktioner, andras.
Textar på två olika ställen samtidigt.
Andas.

Det är svårare ibland än annars.

Det är mörkt ute.
Snön som kom i natt, är endast synbar på trädens grenar.
Jag hämtar kraft i musiken, i ensamheten, i de tända ljusen, i det
annars tysta och sovande huset.
Det är så lätt att ramla in i irritationen. Av en fras, ett uttrycksätt.
Jag släpper det nu.

Igår hade jag en galet händelserik dag. Första dagen på nya jobbet,
intrycken var många. Att lära sig ta hand om C samtidigt som det finns
så mycket nya ansikten och situationer, var lite splittrande.
Berömmet som jag fick av J, inför pappan på kvällen kändes bra. Även
om jag förstått under dagen att han var nöjd med bredvidgången.

Idag är det begravning. Träffa släktingar jag inte träffat på många
år, och att ta farväl av en mormor jag nog tog farväl till för länge
sedan.
Jag har min älskling med mig. Det känns bra.

I eftermiddag lämnar vi två barn vid tåget. Saknad blandat med
återhämtningsmöjlighet.
Det har varit en oväntat tröttande vecka.

Sat Nam

En trend, ett mönster.
Fast jag vill egentligen inte.
Men... det är svårt att värja sig. Det här med manligt/kvinnligt...
Hur smsbeteendet hos männen/pojkarna i min närhet retar upp mig.
Alltså. Ett exempel:
Jag messar med min pappa. (som iofs svarar mycket mycket snabbare numera)
Endast svar på hälften, och inte på den enda egentliga frågan. Suck.
Det är så det oftast är med honom, barnen, och förut ungarnas pappa...
Jag frågar ju saker för att jag vill veta. För att det är viktigt för mig.
Annars låter jag kanske bli?

Ljusen är tända.
Mattan ligger utrullad, kudden är beredd.
Det är inte jag.
Mörkret utanför fönster går sakta över i en vacker vinterhimmel innan
jag kommer ner på golvet.
Det saknade receptet, några bloggar lästa. Idag fastnade jag inte på
twitter före yogan, det händer ibland när kroppen behöver
startsträcka.
Jag hör fåglarna där ute, Mirabai Ceiba är på svagt för att inte störa
sömnen för de andra.
Texten dansade för ett ögonblick, och fönstren fick plötsligt svängd ram.
Inte oväntat när jag tänker efter, men ovälkommet.
Huvudet reagerar när trycket blir för hårt. Röda små piller, hoppas de
verkar fort.
Jag ignorerar huvudet, men vet egentligen att det inte går.

Igår var han här, barnens pappa. Lämnade barnen efter en jul hos
farmor och farfar. Första gången han är hemma hos oss efter att jag
flyttade ut.
En märklig känsla.

Med det utsorterat, börjar jag äntligen yoga.
Sat Nam

Idag har det varit en skräpdag. Tänkte ändra på det.

Åka och bada, någon?

Postpride...
Det är många tankar som snurrat runt den här veckan. Det har varit ett spännande pussel med jobbdagar på sjukhuset, tre troll, barnfria kvällar, barn med i parken, flyttkartongspackande och framtidsplanerande. Mitt kryssande runt ex, deras flickvänner, barnets flickvän...

Nu sitter jag här i bilen på väg söderut. På väg till Huset, till pappersskrivande, namnteckningar, lån, nycklar, målarfärg och täckpapp. Vi ska egentligen bara ner och vända, vi flyttar om en vecka. Tröttheten hotar mitt skrivande. Kroppen värker efter detkundeslutatmycketvärre-nästanfall i paraden och ögonlocken är tunga.

Jag sorterar i minnena från veckan. Det är några som sticker ut.
Alla mysiga kramar av barnen.
Middan hos pojkarna på ön efter paraden.
Atmosfären av alla transor, glitterbögar, feministflator, familjer, tajta jeans, baggy jeans, kängor, höga klackar, kepsar, rosa peruker, jobbarkompisar, vänner, såpbubblor, politiker, läder, fjäderboa, lack...
Artister, både bra och sämre, i Pride Park.
Sönerna kramandes m pappan i paradens början.
Alla applåder och hurrarop på Hornsgatan.
Lillebrors godissamlande i parkens tält.
Passande fusktatueringar.
Personer bakom nick på qx, bakom alias på twitter.
Fruns gamla vänner, som på vår fjärde Pride tillsammans berättar för mej att vi passar så bra ihop, att vi verkar så lyckliga tillsammans, att de är så glada för vår skull, att de önskar oss lycka till med hus och livet som gifta.

Hennes lyckliga leende, förtrollande, glittrande busiga ögon.
Hon som tagit våra barn till sig som sina.
Hon, den underbara varelsen som har min ring på sitt finger, och en plats i mitt hjärta, i min framtid.

Past mistakes should teach you to create a wonderful future, not cause you to be afraid of it.

Jag försöker. Och hoppas.
Det funkar för det mesta, det där att tänka positivt.

Promenaden från jobbet till tåget är skön. Den behövs för att rensa ut jobbet ur kroppen, för att bli jag igen. Den lilla vingliga som litar på mej, som känner sig trygg med det välkända. Hon berör samtidigt som jag är på min vakt. Den maniske med yviga gester och alla språken hälsade glatt när jag kom, och förvissade sig om att jag kommer tillbaka snart, han blir lugn i mitt sällskap. Jag är inte där varje dag, men det känns att jag gör skillnad, är en trygghet. Jag utan utbildning, utan examen, funkar så bra där. Utan utbildning men skolad av livet. Med sunt förnuft och utan koppling. Det är en sån enorm skillnad att leva mitt i kaoset, att vara en del i det. Dygnet runt, året om. Skillnad från nu, när jag hänger av mig kläderna, lämnar nyckel och skyddslarmet, tar mitt leg och mina tomma matlådor och går hem. För att komma tillbaka, en annan dag med ny kraft.

Att vara mamma, det är att leva i ett ständigt tillstånd av kärlek. Men även, fast på en lägre nivå, i ett konstant tillstånd av rädsla. Jag kommer alltid att älska mina barn. De är inga änglar, och inga monster. De är fantastiska på miljoner sätt, och på att kramas, och det märks att de älskar mig även när de inte säger det högt. Det gör de ibland. Jag säger ofta till mina barn att jag älskar dem. Det är viktigt för mej, kanske för att vi inte pratade så mycket om sånt hemma hos oss när jag växte upp. Det är viktigt att säja det högt. Jag hoppas att de verkligen känner min kärlek. Alltid.

Rädsla då? Rädslan för att de försvinner i folksamlingar, inte gör sina läxor, blir överkörda, kör på tentor, inte äter ordentligt, välja en partner som inte är bra för dem, ramlar, sover för lite, sover för mycket, tänker för lite, tänker för mycket, naivitet, nativitet, rör sej för lite, blir sårade, tar över föräldrarollen för ofta... man kan inte skydda sina barn mot allt, bara hoppas att de ska klara sej så bra det är möjligt. Med grundtryggheten som de förhoppningsvis fått, tillräckligt i alla fall.

Det här är mina känslor och funderingar, som den mamma jag är. Med fel och brister. Underbar och stark. Rädd.

Jag kan inte skriva om hur det är att vara pappa, eller att vara en annan sorts mamma. Jag varken är eller kommer att bli det. Någonsin. Jag är jag.

Den ligger o skaver lite, Hemligheten.
Funderingar om natten, i bilköer och i duschen.
Våga? Oavsett...

Det är så mycket att vända och vrida på. Så mycket som påverkas. Och samtidigt är det ett stort lugn som sprider sig, även om det känns som kolsyra under huden. Ömsom djupa lugna andetag, ömsom korta panikartade. Det borde fungera. Om allt klaffar. Om allt... alltså.
Det är ju inte så lätt som det känns ibland. Men inte för svårt heller.
We can do it.

Årets lista är i full gång. En i princip just nu helt hemlig lista som kommer att redovisas öppet i denna blogg vid årets slut. Inte riktigt hela listan, det finns gränser, ler. Det är definitivt inte en nyårslöfteslista, snarare ett levande dokument som påbörjats i stor skala och som förmodligen kommer att fyllas på under året. Jag kommer inte att hinna uppfylla hela listan, utan plocka godbitarna och sånt jag verkligen vill, och vågar. Inte hinna hela. Men stor del. Det känns skönt med planer i listform, överskådligare på någe vis. Inte bara lösa ändar och funderingar i en för full hjärna.

Det blir långsamt bättre även om svackor finns och fallgroparna är
många. Löparlusten försvann, rädslorna som följde var jobbiga om än
inte helt oväntade. Rädslan för att falla, rädslan för att kroppen ska
bli ännu sämre, rädslan att ännu en del i min identitet kollapsar...
det är svårt att greppa tillvaron ibland ändå. Nyårsnatten var tuff.
Utan direkt förvarning, men såna nätter kommer nog fler gånger. Med
den tiden jag fick för mig själv, var det mycket undanstoppat som hann
upp mej. Ibland är det svårt, men till slut kände jag att jag var
tvungen att be om hjälp. Och det fungerade.
Jag har gjort nåt riktigt bra, som eventuellt kräver nåt extra
jobbpass på det där nya stället med skönare uniform. Men det är det
värt. Endorfinpåslaget i en slutkörd med ändå strålande lycklig och
helt genomsvettig kropp är helt fantastiskt. Dans, styrka, träning i
grupp, testar allt som verkar roligt. På bara några veckors hård
träning, mycket tid med barn och en massa kärlek, har jag kommit
ikapp, kommit tillbaka i nutid. Det har krävts mycket envishet, en
snygg omplacering och koll på kalendrar. Jag är tillbaka, starkare och
med mer tillförsikt. Det finns många lösa ändar, men jag lyssnar
fortfarande på magkänslan. Det får ta tid. Jag är inte redo på alla
plan, men det har skett en märkbar förändring. En tröjincident som
kunde blivit riktigt jobbig, blev till busigt fniss mellan mej och
lockiga trollet istället. Små små steg, på helt egen hand och ibland
med hjälp.
Life is good, at least sometimes.

Det har varit en märklig vecka.
Han är ute ur systemet, äntligen. Det var befriande att inse det, i omgångar. Efter helgen, efter idag. Det känns skönt, och ganska omvälvande. Det känns som om jag har kommit en bra bit i läkningsprocessen. Separation, flytt, oförståelse över varandras handlande. Samtidigt, är kroppen tillbaka flera år. Till hur den fungerade, eller snarare inte fungerade, innan jag började springa. Det känns ganska hårt, jag har kämpat som fan för att nå dit jag var nyss. Ganska vältränad, med min sjukdom under kontroll.

Jag skulle träffat min läkare i måndags, efter att jag varit hemma i helgen. Väl där får jag veta att han själv är sjuk, att han låg på operationsbordet. Undrar lite vart det brevet tog vägen, adresserat till min gamla adress. Det har ännu inte dykt upp. Jag hade nånstans önskat ett mirakel, men kom hem tomhänt och modfälld. Dan efter, nytt försök. Ny läkare. Resultat? Vänligt bemötande, handfasta åtgärder, remiss. Halvtid i två veckor, aktiv vila. Aktiv vila... Det innebär att jag får träna, vara utomhus och koncentrera mig på att må bättre. Det är bra. Det är galet stressigt på jobbet, det har eskalerat under hösten. Jag har försökt bortse från alla symptomen, fast jag vet. Jag har sett tecknen ett efter ett. Hälsoinspiratör, ergonomicoach, skyddsombud. Med samlad kunskap och erfarenheter, jag borde verkligen veta bättre. Trots många års yoga, fanns det inte ett andetag som gick djupt. Ler lite. Med pappret i handen uppe på planeringen, fick jag en hint. Det fanns en chans. En chans till nåt annat.

Idag har jag provat ut en ny uniform, en uniform med basker och stålhättekängor. I väntan på omorganisationen har jag fått chansen att prova på nåt helt nytt, jag som har sökt mej ifrån säkerhetskontrollen. Jag har fyra pass, om än bara halva, kvar. Sen är det dags. Jag vet hur jag jobbar, flera månader framåt. Det känns tryggt att kunna planera. Inga jättetidiga morgnar, inga inlagda extrapass.

Jag har fått honom ut ur systemet, och det föll på plats ordentligt idag. Spännande insikt. Jag hade henne med, nära nära, och sötaste lillkillen på anda sidan gången, leende mot oss i kyrkan. Hans pappa sjunger. Jag känner ingen saknad, ingen ånger, stärkt i att det här var rätt beslut. Lite sorg kvar, men ingen saknad. Ute ur systemet. Shit vad effektivt det var.

Otänkbara vänner korsar varandra. Lite för nära, men än fanns det chans att backa. Jag är tacksam för det.

Hur lång tid tog det för dej?
Två år.
Två år? Åh, jag hoppas det går mycket fortare än så...
Bryta ihop av en låttext, sköra dagar med ändlösa diskussioner, funderingar på hur det kunde blivit annorlunda, hur det kommer att bli, hur lång tid det tar för mej, dagar med barn och utan, tom plånbok, när ilskans eld slocknar, när sorgen mattas, när jag slutar få ont i magen av att se att jag fått ett sms, när jag kan se tillbaka och le, när saknaden släpper...
Jag har oftare bra dagar, då det känns lätt att andas, men det är en slak lina jag balanserar på, och det är lätt att falla.
Två år?

Quote: ...I looked in the mirror every morning, and asked myself if today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today? And whenever the answer has been 'No' for too many days in a row, I know I need to change something, end of quote.
Jag önskar att det där citatet hade dykt upp lite tidigare i mitt liv, livet hade förmodligen sett lite annorlunda ut.
Jag kan inte leva som om varje dag var min sista, det är inte hanterbart. Men det här funkar bättre. Planer behövs också, och alla dagar är inte den bästa. 
Jag har tittat mig själv i ögonen, och undrat ganska länge om det verkligen är såhär jag vill ha det. Till slut gav jag upp, hittade ett helt nytt sätt, och gav mig själv en utväg. En skilsmässa, ännu ett uppbrott, det är sällan det blir som man tänkt.
Jag tror inte jag kan vara vänner. Inte nu, kanske aldrig. Det betyder inte att jag vill vara ovän. Det är oväntat skönt med tysta dagar. Jag vill inte dela allt, jag vill vara jag. Vi finns inte kvar på det sättet. Jag vill komma underfund med hur jag vill göra, utan att förklara, stå till svars, försvara innan jag funderat själv. Jag känner att jag slutat gå på tå, det spelar inte längre nån roll för min vardag hur vinden blåser där borta, vilken sorts dag det är där. Det är skönt att andas fritt. Att våga göra saker man inte törs. Att vara mig själv.
To expect the unexpected.

Jag ser den tydligt.
Den där bitterrynkan på vänster sida om munnen. Undrar när den kom.
Jag vet i alla fall att jag gärna blir av med den. Jag vill inte ha den. Låter den bli en skrattrynka igen, som jag vet att den kan vara. Jag vill vara glad, skratta och vara lycklig. Just nu är det mycket som skramlar runt i huvudet, en massa jag måste släppa för att kunna gå vidare. Saker jag inte visste att jag brydde mig om, saker som hänt bortom min horisont, men ändå nära. I ett parallellt universum, vänner som korsar.

Gå vidare. Starkare och vackrare.

Vaknar av mitt alldeles egna brus. Det är inte så särskilt ofta, men ibland är tjuten i huvudet riktigt jobbiga. Tv:ns testbild är en bra jämförelse. Tinnitus. Aldrig helt tyst, men för det mesta lyckas jag koppla bort ljudet. Idag är det ovanligt högljutt. Irriterande högljutt. Undrar om min kropp försöker säga mej nåt? Ler.

Natt strax utanför Åre. Många tankar far runt i kroppen. Många mil i bil, både igår och idag. En lång inre resa. Spänd förväntan inför morgondagen. Ska kroppen orka det huvudet vill? Läka ihop, eller läka isär.