"The world is a book, and those who stay at home, only read one page."

Vi packar inför en resa till en annan del av världen, samtidigt som vardagen rullar på.

Pappan kom just hem efter två veckor i Asien. En helt annan resa än min och hennes, till samma världsdel.

Vi åkte aldrig utomlands tillsammans, bara vi, han och jag. Det blev helt andra resor tillsammans, med familjerna många mil bort. Undrar ibland hur annorlunda livet varit för oss om vi bott kvar där nere, närmare alla. Åren med de två små som nu är så stora, blev intensiva med plugg för oss båda i olika omgångar, samtidigt som vi växte ihop och isär samtidigt. Jag antar att det blev lite för intensivt för oss båda. Avlastning av familjerna och mer egentid. Vi var väldigt unga, även om åtminstone jag kände mig vuxen och gammal redan som tonåring.

En resa till bergen i Slovakien, ett scoutläger utomlands med alla barnen, min syster och kompisar och barn i vår scoutkår. Det var en upplevelse. Vi tillbringade mycket tid på olika aktiviteter, och ganska lite tid tillsammans. Det kändes kanske redan då som om vi... som om vi var på väg att förändras. Att vi inte hade tryggheten i varandra och oss själva. Det var en fantastisk vecka, absolut, och jag är glad att vi har det minnet gemensamt.
Vi har gjort resor till andra länder, båda två. Pappan med jobbet, äventyr vid Medelhavet, resor till England, och en lång resa med de stora barnen i bil. Jag ensam.

Före barnen, reste jag och min mamma till solen i södra Spanien. Tre sommarveckor, en om året i tre år. Jag kom tillbaka till skolan, och sen man och jobb lite brunare.

England. Min bästa vän bodde där ett par år, och jag reste ensam över till henne, två gånger. Lite läskigt att klara sig själv, skönt att kunna språket. Musikal, teater, gå runt ensam i Bristol och uppleva, ett besök i Bath, några intensiva dygn i London. Fantastiska resor. Presenter med hem.

En helt annan resa, till den gröna ön många år senare. Till havet, bergen, kullarna utanför stan, annorlunda människor och en ny vän.

Nu när vi lever olika liv, har vi möjlighet att själva bestämma hur vi vill prioritera i vår plånbok. Även om den är lite tunnare än förut, för oss båda. Det ger frihet. Vi borde kunnat klara det här. Förut. Det är lite vemod kvar inuti, men det kommer nog alltid att sitta kvar lite grann.

Jag ser fram emot resan, en vecka med värme, nya upplevelser för både henne och mej. Till och med timmarna på flygplanet ser jag fram emot, som ett barn på nya äventyr.

Det finns många sidor kvar att läsa. Och jag vill läsa dem alla.

Life begins at the end of our comfort-zone

Var börjar ditt liv? Och mitt? Var är utkanten på din comfort-zone?
Jag tänjer mina gränser ofta. Inte varje dag, men ofta.
Häng på!

Stöldat...

Happiness is never constant, and it’s not supposed to be.
Failures are temporary situations that teach us necessary lessons.
Even if you can’t see it now, you are making progress. 
How you feel when you’re stressed is not a true measure of reality.
You cannot change what you refuse to confront.
You are not what happened to you in the past. 
Not getting what you want can be a blessing.
Being a ‘work in progress’ is a great state to be in. 
Nobody else can do it for you.
Life is not easy, but it’s worth it.


hela inlägget här: http://www.marcandangel.com/2012/02/16/10-good-reminders-for-stressful-times/

Jag är mör.
Det har gått några dagar efter tävlingen i lördags.
Och jag är mör. Resan hem var rätt tuff, även om vi lyssnade på melodifestivalen via svtdirekt i mobilen och turades om att köra. Att vända sig i sängen på natten, helt galet omöjligt av värken i ryggen.
Långsamt blir jag mjukare. Måndagens tolvtimmarspass, upp och ner för de få trappstegen till röda kuren, upp och ner för lastbilsstegar... det var inget ergonomiskt i sikte när jag sökte den tålmodiga personalen som gick igenom grinden, fällde kroppen vid höften istället för att böja snyggt på knäna. De flesta frågade vad jag gjort, jag gick ju lite stelt med båda benen.
Kan man halta med båda benen?
Jajamensan. Ler. Det kan man.
Jag gör inte det längre. Träningen efter tävlingen har varit med försiktighet. Vi insåg omöjligheten i att kundaliniyoga hos Torbjörn i söndags, det blev en egen yogatimme hemma och massage för oss båda istället. Det är skönt att massagebänken står redo. Jag fick massage i måndags efter jobbet också. Vi bokade av Zumban däremot. Tror det har hjälp jättemycket med massage för återhämtningen.
Tisdag, Afro och Core. I nya testbh:n. Trodde aldrig jag skulle fixa det så bra. Inga hopp på dansen, och det var rätt jobbigt för låren. Men det gick. Märkligt nog. Och såååå skönt. Däremot, efter timmarna med RENTrepetition var jag helt slut.
Skönt att vakna mycket piggare idag, och få skjuts till gymmet för mer kraftpåfyllning, och bhtestning. Bodypump. Åh så skönt att anstränga sig. På riktigt alltså. Jag mår så otroligt bra av att träna. Tog lite lättare vikter, och lyckades genomföra allt, utom de små små låga knäböjen. De är asjobbiga även med en hel kropp.
Laddar om med frukost, nu är det städning och en timmes Zumba vid lunch som gäller innan jag tar tåget till Jakan, fixa och dona lite med ungarnas rum, där. Idag flyttar min gamla bokhylla till Märsta. Mina barnochungdomsböcker har redan kommit hit, och står ivrigt och väntar på ungarnas rum, här.
Bokstäver som längtar efter att läsas igen.

Det är ovanligt lite mil i kroppen, det senaste halvåret har inte kroppen velat springa. Det har kommit annat emellan, jag har låtit det hända. Jag har tvivlat på min löparförmåga när allt varit grått. Tränat mycket på gymet, åtminstone sen mellandagarna.
Vi är i Skövde. 6 timmars löpning, runt runt på en bana, tolvhundra meter kort. 37 964m, 31 varv. Jag sprang en mil, två mil, en halvmara.... sprang lite till, det blev en halvultra. Efter 3:30 gick det inte längre. Kroppen klagade. Högljutt. Höfter, rygg och ländrygg, ignorera, ignorera. När låren sa stopp på riktigt, sprang jag in i en vägg och promenerade ut på andra sidan, i sällskap.
Nåt varv innan jag slutade springa, varvade jag den söta bejben. Pratade helt kort om antal varv, hon som gått länge var bara fyra fem varv back.
-vaddå, tror du att du är snabb? Hon säger det, glatt leende och på skämt. Min reaktion blir oväntad, hos oss båda.
Kommentaren studsar runt i kroppen. Jag förstår först inte varför jag tog så illa vid mej. Det tar nästan ett halv varv innan det klarnar. Jag vet ju att jag inte springer fort, har aldrig gjort. Speciellt inte såhär otränad... Jag ser plötsligt en bild på näthinnan. En irriterad man, när jag inte orkar utan behöver gå en bit för att orka springa vidare. Jag är ganska duktig på att ignorera, att inte låtsas om mina svagheter. Jag hänger inte med i hans tempo. Han har hjälp mej massor, speciellt i början. Triggat min jävlaranamma, ofta. Men känslan av att inte duga, den är stark. Jag är otroligt nöjd med min prestation idag. Men just där, just då, kändes det som att jag gav upp.
Det tog emot att börja gå istället. Men nödvändigt och vuxet. Jag ska klara av jobb och träning. Vuxen och stark.