På en skola i ett litet samhälle i en nordskånsk kommun står en rektor
och pratar om demokrati, utveckling, likabehandlingsplan, och om
föräldrars enorma påverkan för barnens skolarbete..
En pappa räcker upp handen och ifrågasätter grejen med att lära sig
det där i skolan och att ungarna då blir förvirrade när det krockar
med vad föräldrarna tycker.
Det var så skönt när rektorn påpekade att det alltid varit så att
ungar blir förvirrade, att det är meningen, att lära sig tänka
annorlunda än sina föräldrar. Det är en förutsättning för utveckling.
Att det här står i läroplanen och är viktigt.

Vi är öppna.
Rektorn tycker det är bra, att vi vågar.
Lillkillen har åsikter och tvekar inte att försvara dem.
För honom är det självklart inte äckligt om två killar är kära i varann.
Det är självklart ok att se annorlunda ut. Att många tycker det är
konstigt att killar kan ha långt hår är förbryllande.
Med hans något spretiga familj, att ha två mammor, att båda
brorsorsorna och pappan haft långt hår, så är det kanske inte så
konstigt att hans åsikter om vad som är ok, och inte, skiljer sig från
flera av skolans ungar.
Det blir en spännande höst.
Den ser jag fram emot.

Termometern visar tre fucking grader. Det kommer som en komplett
överraskning, ett galet påhopp.
Varje år.
Visst är det märkligt?
Kroppen svarar omedelbart på denna personliga förolämpning på det sätt den kan.
Som en tjurig treåring visar den sitt missnöje med värk i hundranittio.
Men hallå?
Vi kan väl ändå hjälpas åt lite här, va?
Det blir höst varje år, promise. Och vinter. Joho då!
Kroppen tjurar och jag vägrar lyssna.
Hur det funkar?

Inte.

but don't do anything stupid...

Det är några minuter in på dygnet.
Idag ska jag förklara för en socialarbetare varför det är så viktigt
att detta barn får bo själv, trots att han saknar tillräcklig
försörjning.
Att han är högt älskad men att jag inte orkar vara mamma 24-7.
Jag ångrar inte att jag lät honom bo här, när han mått dåligt i sin
studentstad, men jag trodde inte att det skulle vara mer än en kort
tid.
Vi nöter på varann.
Han tycker jag tjatar, ställer för stora krav.
Jag tycker han är slarvig med sig själv och inte gör det han ska.
Knappast bra för nån.

Min energi räcker inte till.
Jag orkar inte arbetsleda åt en motsträvig vuxen samtidigt som jag ska
klara av ett heltidsjobb tio mil bort. Det finns en liten skolkille
med inlärningssvårigheter och fritidsaktiviteter, en fru på resande
fot, ett hus, en trädgård, träningspass, en hund, en gammal farmor och
egentid. Eller... det där med egentid är svårt.
Det där stora barnet är ju hemma oftast.

Om han bor själv, relativt nära, kan vi ses när vi vill.
Och inte för att vi måste.
Det skulle nog vara bäst.
För alla.

Sitt ner och landa lite, säger hon. Du har stressat hit, eller hur?
Då har jag ändå suttit i bilen några minuter.
Andats.
Låtit bli att gråta.
Försökt låta stressen försvinna ur kroppen.
Fysisk stress.
Mental stress.

Det vackra trägolvet och solljuset som letar sig in utifrån, lugnar.
Som den låga meditativa musiken.
Känslan förstärks.
Känslan som gjorde att jag hellre valde de här något flummiga
människorna istället för massageställena inne i stan.
Jag behöver det här.
So bad.
Med en kropp som kämpar, med ett sinne som inte orkar.
Ryggen som är slut, axeln som skäller på mig.
För mycket gnissel.
För lite god sömn.
För stora bekymmer.
För lite lugn, tända ljus och att bara vara ensam.

En stund, det här räcker länge.
Och tårarna?
De kommer när det är dags.
Eller kanske hur olämpligt somhelst.

Då får det vara så.

Alltså.
Det där med att hela kroppen ballar ur?
Inte ok.
Ständig huvudvärk i flera veckor?
Helt förödande.

Tröttheten efter sommarens tredje eller fjärde sjukperiod blev
nästintill förlamande och att åka till jobbet med över en timmes
bilresa blev helt omöjligt. Jag lade ihop mina symptom, insåg att ett
läkarbesök var nödvändigt. Det resulterade i fjorton blodprover och en
extra välbehövlig helg hemma. Envisheten och viljan fick mej att
springa, yoga, fixa miljarder äpplen... jag som inte riktigt kan göra
saker i min takt.
Proverna visar inget, och läkarens frågor utanför protokollet ekar i
mitt huvud.
Sover du bra?
Ja, för det mesta när timmarna mellan arbetspassen räcker till.
Har du några andra bekymmer?
Ja.

Huvudvärken har försvunnit, åtm. den ihållande. Kroppen återhämtar sig
alldeles för långsamt.
Tröttheten ekar i kroppen på väg bort, och lämnar rädslan kvar.