Det är såhär min eftermiddag/helg skulle se ut.

Inte med ben i högläge och med småskrik av smärta vid lägesbyte...

I morgon ringer jag vårdcentralen, det har jag lovat Pixien.

Jag skulle kunna skriva en tremiljarderordsblogg om misshandel, advokater, pappor som går fria, små flickor som blir omskurna utan mammans medgivande (eller för den delen barnets) om kvinnor som flyttar tillbaka, om barn som far illa, om svikna löften, ensamma nätter, skurna handleder, skratt, tårar och vanmakt.
Men jag vill inte.
Så det får vara.

Idag har jag hoppat runt på jobbet med en till två kryckor istället för att vila. För min kollega är på semester och det finns ingen ersättare.
Det känns orimligt.
Helt orimligt.
Men jag kan säga en sak.

Det ska bli så galet skönt att lämna tillbaka nyckeln och bara gå.

Sen.
Sen ska jag springa.
Varje dag om jag vill.

Jag hade tänkt blogga om hur najs det är att kunna tänja ut trötta löparmuskler på en wasaloppsspinning trots ett 6timmarslopp.
Av detta blev det intet.
Varken wasaloppsspinning eller bloggande om det.
Kryckorna på bilden kommer att ta mig till bussen i morgon bitti.
Jag är trasig.
Som fan faktiskt.
Tänker inte googla stressfraktur.
Inte ett dugg.
Åtminstone inte ikväll.
Håller envist fast vid att det är en muskelinflammation.
MUSKELINFLAMMATION hör du det!
Det är bra att ha orudisgel hemma.
Det är ju inte så att det hjälper, direkt.
Men jag använder det ändå.
Ser verkligen fram emot att jobba både mitt pass och en stund av kollegans i morgon eftersom hon är på semester.
Jippi.
Inte.

36 384m

Efter en sopig senvinter, löpmässigt och kroppsmässigt borde jag inte haft höga förväntningar.
Efter att kommit ur ett självförtroendemeltdown igår, kände jag ändå att det fanns nån slags chans att komma i närheten av tre mil.
And I did.
Jag har gått fort idag, efter att jag slutade springa.
Mycket fortare än jag skulle gjort om jag fortsatt springa en stund till.
Jag nosade på resultaten från Spånga 6H i oktober förra året, och sen Växjö 6H i december, men nådde inte ända dit.
Det här var mitt tredje Skövde 6H och resultaten går åt fel håll. Första 2010 blev i princip en mara, och 2012 kom jag 1,5 km längre än idag. Då hade jag en hälsporre utan att veta om det.
Det har hänt miljarders grejer sedan dess.
Nu, nu är jag bara otränad.
Och inte helt frisk.
Det var roligt att träffa alla de där löparmänniskorna från förr, och de där jag hänger med på Insta, Twitter och i olika löpargrupper på fejjan.
42km, Mirja, Reima, Torill, Carina, Hallneby, Ellen, Elin, Elin, Peter och Micke Backlöparn. Det var roligt att springa, och gå. Ibland i sällskap och ibland ensam.
Roligt, ända tills det var tre eller fyra varv kvar.
Jag är trasig. Enligt Torill är det en muskelinflammation. Såhär ont har jag aldrig haft, just där.
Jag har ont på de vanliga ställena, också, men det är alltid lättare för mig att acceptera den smärtan. Den är ju väntad, ingår i kitet med löpartävling kombinnation med fibro.
Den här ankeln däremot, den oroar mig.
Mycket.

I morgon är det #Skövde6H15 och vi har checkat in på hotellet. Ätit lite med Peter, en vän från Stockholm. Suttit o pratat med honom och några andra i hotellfoajén.

Jag har varit här förut.
Sprungit långsamt 2009 och ännu långsammare 2012.
I morgon ska jag slåss med mina demoner.
De där som viskar i mitt öra att jag inte duger.
Att jag inte kan springa.
Att jag är pinsam som försöker.
Att jag är ful.
Tjock.
Inte duger.

Jag har varit sjuk, och all kraft har gått åt till att överleva jobb, träning och jobb de senaste veckorna. Lugnet och styrkan har naggats i kanten, eller nästan ätits upp helt.
Försökt vara till nån nytta hemma, hinna få nåt gjort i trädgården, inomhus och orka springa.

Göra saker för att jag mår bra av det, jag vet inte varför den prion försvann...
Löpningen är ju så enormt viktig för mig, den tillsammans med yogan är ju det som håller denna kropp uppe.
För att inte tala om hur det hindrar hjärnan från att helt gå i spinn.
Så...
Varför gör jag inte det oftare då?

Det är torsdag.
Kastatillbakatorsdag.
Det är många gamla bilder, och många gör ont ont långt in i själen.

Därför väljer jag denna, där storebrorsorna fortfarande var galet oskiljaktiga.
De har aldrig bråkat nåt nämnvärt, fanns alltid där för varann.
Framtiden var ljus och somrarna var oändliga äventyr.

Grabbar?
Ta vara på varann.
<3

Den där hunden.
Lite för känslig för sitt eget bästa.
Varit väldigt plåstrig, så fort jag satt stilla fick jag ett hundhuvud i knät.
Idag har jag planterat om lite paprika och chili. Det var dags. Lite nya frön är satta. Andats in jordlukt och skog.
Jag vet inte vem jag varit, eller riktigt vart jag är på väg men det känns bättre.
Att bara vara i nuet är svårt.
Behöver börja yoga igen, det är livsnödvändigt. Har i princip slutat helt.
Helt insane, det är ju som en livsuppehållande insats för denna kropp.

Har läst en text idag, vill gärna dela med mig.
Den gick rakt in.

@majkenhood finns både på Insta o Twitter, jag följer på båda.

"Ditt ego försöker distrahera dig med vem du brukade vara för att hindra dig från att bli den du är menad att vara. Tänk om din känsla om att du sitter fast och inte kommer någonstans inte alls handlar om dig eller din oförmåga, utan om den eller det du håller fast vid? Vintern var inte menad att frysa ditt hopp, den var menad att fördjupa dina rötter, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Var inte så hård mot dig själv. Det är lätt att se hur andra blomstrar & lyckas, men vi glömmer oftast vintern de genomgått för att nå dit."