Ny soffa
Samma hund
Samma kärlek
Hon är bra

Jag byter frisyr
Byter sjukskrivning mot arbetslöshet
Eller arbetssökande
Samma lika, olika klang
Hinder
Vi ska utreda hinder
För mig att ta arbete

Samtidigt strular FK
Begär in intyg
Försenad utbetalning
Oro för ekonomin hjälper inte upp mig

Läxan från kuratorn är tuff
Min första impuls är flykt
Men
Jag vill ju må bättre
Allting är osäkert
Så jag är inte riktigt säker
Avgrunden öppnar sig
Medicinen är inte lösningen
Jag
Jag har lösningen
Själv
Men jag vet inte om jag orkar

Jag begränsar mig själv
Eller är det
En befrielse
Att bara släppa taget

Do what makes you happy
Låter enkelt
Är det?

This is so hard
It will take time
But time is something I have loads of
Even if I fill it with garden work and apple sauce
Movies and school books

Some days I don't even try
But I have good days too
Days when laughter and smiles are present
Along with the numb
And sadness

Så vackra!
Habegäret väcks och jag har inga problem med att planera om min frösådd för nästa år.
De bara måste få plats.
#trädgård

Hennes lugna andetag
Hennes snabba hjärtslag mot min handflata
Vi har tillbringat förmiddan i soffan
Hon har sovit och busat
Jag har grovplanerat sådden för nästa säsong och skrattat åt henne

I eftermiddag ska jag på intervju
Ett jobb jag vill ha, och inte
Att börja jobba igen skrämmer mig
Om jag kraschar igen, vad gör jag då?
Well
Jag ska göra mitt bästa
Det finns inget annat

Ser fram emot hösten med blandad förtjusning och lite ångest
Resa
Söka jobb
Gräva

Do what makes you happy

I morgon ska jag på återbesök.
Prov är tagna.
Jag har testat en ny medicin i två veckor, och varit sjukskriven under tiden.
Jag vet inte vad jag hoppas på. Att hon ska säga att det är bäst att vara sjukskriven helt ett tag till, eller börja jobba halvtid. Inget av det känns helt bra. Men.. Heltidsjobba är inte min grej. Jag är trasig överallt, och min fibro eskalerar. Jag är bara 46, och känner mig som 92. Det känns kasst, jag har utbildat mig i trädgårdsanläggning ett år och har arbetat med det i nästan tre månader. Jag har försökt att hålla hakan över vattenytan, bita ihop och kämpa. Låtsats att allt är okej.
Well..
Det är lite för tidigt att säga om medicinen funkar. Men vilan funkar, att få göra sånt som är roligt. Även om det just nu är många frågetecken om vad det egentligen är.
Det har varit svårt att slappna av, jag får stresspåslag och hjärtklappning för minsta lilla. Hunden är klok. Hon barrikaderar sig i mitt knä emellanåt och hennes mjuka päls och snarkningar är rogivande.

Jag kör o hämtar hunden.
Strax innan har jag suttit på jobbet och väntat ut stämpelklockan med de andra.
Sammanbiten.
Gråtfärdig.
Det blir inte bättre än såhär. Eller?
Kroppen är slut. Och resten av mej också.
Jag är helt slutkörd, envisheten ger vika för hopplöshet och grubblerier.
Jag sover dåligt, vaknar tidigt som fan, och kan inte somna om.
Kroppen värker, fått tillbaka gamla skador och har ont i huvudet och magen alldeles för ofta.
Jag glömmer sånt som är viktigt, drar mig undan och blir allt bättre på att fejka.
Tills allt brister.
Hjärtat som sprejats i vägbanan får mig att bryta ihop i bilen och jag tappar nästan andan.
Kärleken. Det är den som håller mej uppe. Till den fina, ungarna, hunden och till det som växer. De andra, de klarar sig nog.
Do what makes you happy.
Men när inte det funkar, vad gör jag då?
Jag har inget tålamod, med den jag är.