In my back I can feel the posture
In the mirror I see my collarbones
The weight is almost the same, but the muscels are back. I can feel the power, the strenght in my body. And my inner  strenght.

It´s thirtyeight days left. I have to recapture my skills. I have the mindpower, I hope the body wont let me down. Thirtyeight days. Before the run.
And I will be well prepared.

i mig själv. Efter flera veckors uppehåll sitter jag äntligen på den
vita mattan med korslagda ben. Nytt skönt linne, roliga svarta
ballongbrallor till afrodanspassen på tisdagarna, båda i svart.
Yogatröja i starkt rosa, mångfärgad sjal.
Jag sitter på min kudde, allt försvinner runt mig. Jag blundar och
sjunker djupt in i mig själv. Andas långsamt, hör mina egna andetag
och de andras lite svagt som storstadsbrus i bakgrunden. Känner hennes
närvaro och på andra sidan, mannen som övertygade mig om komma hit
första gången. Jag är honom evigt tacksam. Det här är så rätt.
Det är tuffa uppvärmningsövningar, ledda av yogins varma röst. Tuffa
för kroppen. Tuffa för mindet. Det funkar, finns inget tvivel kvar.
Själva passet var också tufft. Välbekant och hanterbart, men fysiskt
jobbigt. Veckorna på SATS har gett mig styrka, det märks. Men det här
är mer statiskt och lite ovant. Tiden har gått så fort, det är skönt
att vara i stillhet. Min röst är mörk, jag känner hur jag vibrerar i
hela kroppen, i bröstet, med min högra hand över hjärtat. Trettioen
långa minuter, de känns som en evighet samtidigt som det är över på
ett ögonblick. Jag känner mig hel, okrossbar, oövervinnerlig.
Det här är hemma.
Det här är jag.

Det blir långsamt bättre även om svackor finns och fallgroparna är
många. Löparlusten försvann, rädslorna som följde var jobbiga om än
inte helt oväntade. Rädslan för att falla, rädslan för att kroppen ska
bli ännu sämre, rädslan att ännu en del i min identitet kollapsar...
det är svårt att greppa tillvaron ibland ändå. Nyårsnatten var tuff.
Utan direkt förvarning, men såna nätter kommer nog fler gånger. Med
den tiden jag fick för mig själv, var det mycket undanstoppat som hann
upp mej. Ibland är det svårt, men till slut kände jag att jag var
tvungen att be om hjälp. Och det fungerade.
Jag har gjort nåt riktigt bra, som eventuellt kräver nåt extra
jobbpass på det där nya stället med skönare uniform. Men det är det
värt. Endorfinpåslaget i en slutkörd med ändå strålande lycklig och
helt genomsvettig kropp är helt fantastiskt. Dans, styrka, träning i
grupp, testar allt som verkar roligt. På bara några veckors hård
träning, mycket tid med barn och en massa kärlek, har jag kommit
ikapp, kommit tillbaka i nutid. Det har krävts mycket envishet, en
snygg omplacering och koll på kalendrar. Jag är tillbaka, starkare och
med mer tillförsikt. Det finns många lösa ändar, men jag lyssnar
fortfarande på magkänslan. Det får ta tid. Jag är inte redo på alla
plan, men det har skett en märkbar förändring. En tröjincident som
kunde blivit riktigt jobbig, blev till busigt fniss mellan mej och
lockiga trollet istället. Små små steg, på helt egen hand och ibland
med hjälp.
Life is good, at least sometimes.

Slungas tillbaka till verkligheten jag levde i för snart två år sen,
det är min verklighet, men ändå inte eftersom den är sedd med nån
annans ögon. Jag får kramp inuti när jag läser. Det är längesen men
ändå så otroligt nära. Jag är ledsen att min ork tog slut, men
samtidigt... det var inte min strid. Jag försökte hålla dej flytande
men ändå är jag en del i att du mådde dåligt. Jag lämnade dej, för min
egen skull. Jag ångrar inte det. Nu är det du själv eller nån annan
som lagar dej. Förmodligen mycket bättre utan min hjälp. Jag hoppas
att du mår bättre utan att det ska kosta för mycket. Att din svarta
hund flyr utan att lämna alltför tuffa bitmärken.

Det är sista passet här, på ganska länge. Nästa vecka byter jag
hetsen, stressen i kostymen av ylle, kaoset i terminalen med otrevliga
och trevliga pax och personal, mot endast personal, klättra upp och
nerför isiga steg på lastbilar i väktaruniform och basker. Det ska bli
skönt att komma bort men jag kommer att sakna mina kompisar här. De
som är här jämt, och de som är här mer sällan. Självklart inte alla,
men så är det på alla jobb. Jag brukar känna mej som en betraktare men
här är det annorlunda. Här är alla outsiders, många på väg nån
annanstans. Aldrig en homogen grupp, vi jobbar med olika kollegor hela
tiden. Det gör visserligen att vi inte är nån sammansvetsad grupp men
det är ibland positivt. Jag behöver sällan jobba mer än en timme med
de jag inte trivs med, det är träning i tålamod och
anpassningsförmåga. Kameleontbeteendet jag utvecklat i flera år gör
att det är många som gärna pratar med mej. Mobbning har varit
sällsynt, men några borde få utbildning i gruppdynamik och empati. Jag
skulle vilja ha mera ork att engagera mej i det, men andra får ta vid.
Jag ser fram emot bytet, men det är med blandade känslor.