Hon är borta nu, mormor.
Kroppen orkade inte mera. Trasiga njurar och en stroke strax före jul
som hon inte riktigt hämtade sig ifrån. Hon blev 90.

Jag har sett människor dö, som tjugoåring. Ensamma, gamla och
uppgivna. Utan besökare, utan vänner kvar i livet eller släktingar på
nära håll.
Det är skönt att slippa dö ensam, även om mormor kanske inte var
medveten om att mamma satt där hos henne. Det känns ändå bra att hon
hade någon där.

Hon lämnar ett tomrum efter sig, och jag hoppas mamma kan fylla det
med något som ger henne mer glädje. Det känns tryggt att vara närmare,
och kanske kunna vara till hjälp med det.

Det var ingen kamp. Hon somnade in lugnt. Det var väntat, men ändå
kommer tårarna när min syster ringer och berättar. Vi sitter och fikar
hos Alinas lilla familj, och det är bara en halvtimme sedan jag var
uppe hos mormor för att ta farväl och för att krama mamma lite. Dödens
lukt var tydlig. Det var inte långt kvar. Jag hann, och märkligt nog
känns det viktigt.

Sov gott, mormor.
Hälsa morfar.

En fantastisk badrumsmatta, fotad på en skånsk odyssé med familjen och
gode vännen R.
Jag får känslan av att ligga och vila huvudet på en varm mage, en sån
som finns i min säng om morgonen när jag kryper tillbaka och kramas.
Om jag hinner, vill säga, innan hon går upp.
Ibland.
Idag hann jag.

Jag har kämpat bort den mesta ilskan över att så många män anser att
kvinnors kroppar, kvinnors liv, inte är deras egna. Kvar är en rynka i
pannan och jodå, skylten från T:s fyrtioårsfest var ganska träffande.
Feminism, yoga...

Jag har andats på mattan.
Musiken, de tända ljusen och de tänjda musklerna har gjort mig mer
rustad för dagens sysslor.
Vi firar julafton idag, våra mammor kommer hit. En pappa, en bror, en
sambo. Julklappar, god mat och mycket fika.

Låt ingen ta din gnista ifrån dig.

Det är skönt att ha barnen tillbaka. Tystnaden och lugnet har varit
välgörande, tid för oss själva.
Men saknaden?
Den har varit öronbedövande.

Ljusen är tända.
Mattan ligger utrullad, kudden är beredd.
Det är inte jag.
Mörkret utanför fönster går sakta över i en vacker vinterhimmel innan
jag kommer ner på golvet.
Det saknade receptet, några bloggar lästa. Idag fastnade jag inte på
twitter före yogan, det händer ibland när kroppen behöver
startsträcka.
Jag hör fåglarna där ute, Mirabai Ceiba är på svagt för att inte störa
sömnen för de andra.
Texten dansade för ett ögonblick, och fönstren fick plötsligt svängd ram.
Inte oväntat när jag tänker efter, men ovälkommet.
Huvudet reagerar när trycket blir för hårt. Röda små piller, hoppas de
verkar fort.
Jag ignorerar huvudet, men vet egentligen att det inte går.

Igår var han här, barnens pappa. Lämnade barnen efter en jul hos
farmor och farfar. Första gången han är hemma hos oss efter att jag
flyttade ut.
En märklig känsla.

Med det utsorterat, börjar jag äntligen yoga.
Sat Nam

Because I'm worth it!

Det kan bli en annorlunda NaNoWriMo i november. Helt klart.