Idag var sista dagen på den praktiska delen av stenkursen.
Det var otroligt trist att säga hejdå till herr stenläggare, men jag fick ett löfte om att låna verktyg om jag behöver.
Så himla schysst.
Det kommer jag definitivt att göra.
Trots att jag bara varit där några få timmar, är jag klart godkänd, och jag har fått mycket beröm för min noggrannhet och känsla för mönstret.
Känns otroligt bra.

Idag hade jag tänkt säga till chefen att jag inte kommer att fortsätta jobba här efter vikariatets slut.
Det blev inte så.
Tiden försvann, som den så ofta gör på jobbet, mötegästerna kom en halvtimme för tidigt och jag väntar tills i morgon när min kollega dragit på semester.
Det är så skönt att se ett slut på det här.
Helt galet skönt, faktiskt.

Bildcitatet är från en trädgårdsskylt som finns till salu på Systrarnas kafé i Broby där vi avslutningsfikade idag.

Min plan är att lämna spår.

eller hur många kilo gatsten kan det falla från ens axlar?

För en vecka sedan ungefär ringde jag.
Frågade lite hur det gick med rekryteringsarbetet.
Fick motfrågan vem jag var bland alla de ca 500 som ansökt sådär tre veckor innan tiden tog slut...
Intervjun två dagar senare kändes bra.
Jättebra.
Idag tog jag ett djupt andetag (alltså, typ sju ungefär) och ringde igen. Jodå. Jag är välkommen.

Det är inget fancy jobb. Timanställning. Halvstressigt. Slut mitt i sommaren.
Men ni som känner mig hajjar ju.
Det innebär att jag kan sluta där jag är, när mitt vikariat tar slut om en månad.
Att jag har försörjning ett tag till, i en miljö jag längtar till.
Med fröer, växter och växthus.
Att jag kommer att kunna söka till en trädgårdsutbildning i höst, som en rätt så hel människa.

Som det känns just nu är väggen nära, det här är vägen ut.

Det är söndagen den 1 mars, Albin har namnsdag och det är mina föräldrars bröllopsdag. Förutom att de inte varit gifta med varann på mycket länge.
Och jag? Jo jag har hoppat på en utmaning.
En liten...
100 blogginlägg i rad, ett om dagen i 100 dagar.
Omg.
Det går nog.

Igår hade vi öppet hus eftersom Pixien fyllde jämnt i torsdags, även om jag egentligen inte har orken just nu.
Det var bra ändå.
Thomas kom ner från Stockholm, och sov över.
Idag har vi promenerat lite i ett regnigt Broby, ätit rester, både mat och godis, och spelat spel innan hans tåg gick tillbaka hem.
Riktiga spel, typ bordsspel.
Pixien fick ett spel i present av Thomas igår, King of Tokyo, och det är riktigt kul. Det kommer att funka att spela med lillkillen också, det är jag övertygad om.

Det är torsdag.
#tbt på insta.
Hittar en bild från en skånesemester sommaren 2010. Väljer den.

Vi står bredvid varandra, nära.
Det blåser en hård vind, men vi är starka tillsammans.
Som nu.

Jag kan själv, men lutar mig gärna på pixien emellanåt. Hoppas att hon ser mig som ett stöd, som jag ser henne när det blåser virvelvindar i huvudet och i livet.

Det är en såndär hund vi har.
Som känner in stämningen. Ibland liiiite för mycket. Men just nu är det åsm.
Hennes hjärta slår mot min mage och vi andas tillsammans.

Jag gick hem efter mindre än två timmar på jobbet. Ont överallt men mest i bröstkorgen.
Deppar för missad träning, det medför att fibron kommer att märkas mer.
Hon är bra på sånt också, att stilla deppigheten.

Ett steg i taget.
Andas in
Andas ut
#ronja

Det är mycket som pågår just nu.
Mitt sätt att hantera det kan diskuteras i det oändliga. Det finns två vägar, men att fortsätta där jag är ser mer och mer omöjligt ut och är ingen av de två.
Jag är less. Så fruktansvärt less.
Att inte kunna säga det jag tycker trots att jag är uppmanad att göra just det, eftersom jag då blir illojal och besvärlig.
Att det letas fel.
Att det läggs på mig att hantera.
Att de inte vill att hen slutar, och inte tar striden innebär att det är jag som slutar istället.
Undrar om de inser det?

De två vägarna då? Ena vägen är utbildning i höst, och då fungerar egentligen vilket sommarjobb som helst. Men allra helst det jag sökte igår!
Den andra vägen, ett heltidsjobb med tillsvidareanställning i närområdet. Det kan definitivt fungera som förstahandsval. Speciellt om jag får det jag önskar mest.

Det viktigaste just nu är att kroppen funkar, jobba i trädgården, att ungar och hund mår bra. Och pixien.

Vi har börjat om.
Det har tagit alldeles för lång tid, men det lämnar vi bakom oss.
Vi tränar på gym igen.
Blicka framåt.
Beach 2015, släng dig i väggen.
Här är det PRIDE 2015 som gäller!
Skämt åsido, det behövs ett ställe att gå till. Deras pass lämnar ibland en hel del övrigt att önska... Men det finns andra som funkar bättre. Styrkemaskiner är bra, mycket bättre än de var förr. Jag är rätt svag i handleder och ländrygg, och har ibland svårt för fria vikter.
Ska bli roligt att testa deras löprunda på 3km när det blivit lite ljusare. Nu är det för mörkt. Då springer jag hellre upplyst på kända stigar.

Ride on
Rise and shine!